Hade en riktig jäkla depp-eftermiddag igår...igen! En sån där dag när allt bara är helt svart och inget känns mycket värt.
Det är då man förstår hur lite en vän behöver göra för att ge så mycket i ens själ.
Jag var ute på en promenad och klockan var närmare halv nio när jag får ett meddelande av Veronica:
- Kom över och prata, jag slår på lite te.
Att så få ord kan värma en så mycket?! Det gör mig evigt tacksam att det finns folk runt en som bryr sig, på riktigt!
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar