What 2 say?

Har varit några helvetiska dagar...
Det är det där jävla svarta hålet som slukar mig lite då och då. Nu har det tagit ett rejält grepp och jag kämpar hårt för att ta mig upp. Men just i denna sekund känns det omöjligt!
Försöker hålla mig flytande och vara så social jag kan på jobbet för det känns lite lättare, att iaf låtsas för några korta stunder på rasterna.
Sen snurrar hjärnan igång på högvarv direkt jag ställer mig vid maskinen igen.
Önskar bara så att jag kunde få bli helt bra, men jag hinner aldrig repa mig ordentligt mellan varven...därför faller jag så lätt igen.
Medicinerna hjälper inte ett skvatt, och jag vill inte ta några högre doser heller. Vill ju helst sluta.
Tänker så hårt jag kan att när det här lättar igen, vilket det kommer göra snart. Då kommer jag må så mycket bättre och allt kommer kännas ljusare igen. Jag vet det!

Snart ska jag iaf åka iväg på lite "terapi". Träningen får mig att lägga allt negativt på hyllan, åtminston för en timme. Det är skönt, att fokusera på nåt helt annat och att få arbeta med kroppen och glömma hjärnan för en stund...

Är så innerligt glad att jag har de jag älskar omkring mig i de här svackorna.
Vad vore jag annars?