Mina tankar går till...

Igår förlorade vi en arbetskamrat. Efter en tid av sjukdom, som tyvärr upptäcktes alldeles försent och trots att vi alla den sista tiden sett att hon inte mått bra, var hon plikttrogen in i det sista och hävdade bestämt att hon mådde bra! Det finns de som gjorde allt för att försöka få henne under den hjälp vi alla såg att hon behövde. Men med en sådan envis människa som älskade sitt jobb, vägrade allt vad hjälp innebar och som "mådde bra", fanns inget mer för oss att göra än att se henne tyna bort framför våra ögon, för att nu slutligen somna in...
Jag tror helt enkelt att det var hennes eget val, vi hade aldrig kunnat göra någonting annorlunda.

Känns som en tyngd att behöva gå till jobbet imorgon, för jag VET att det finns folk som kommer framhäva sig själva som de mest perfekta och bästa vänner till den här personen, trots att så inte var fallet. Men jag har fått för mig att det är ett vanligt fenomen när någon går bort. Helt plötsligt hade personen inga fel och brister och var allas bästa vän.
Hon & jag var långt ifrån nära vänner. Hon retade gallfeber på mig många, många gånger av många anledningar. Och flera var gångerna jag hade lust att slå nå hårt i hennes huvud. MEN, det finns ett MEN...
Jag är en männsiska! Och vet ni...jag har känslor!
Jag sörjer den här tjejen av flera anledningar. Vi har jobbat ihop så många år, närmare tio skulle jag tro. Naturligtvis kommer hon lämna ett tomrum efter sig. Oavsett vad vi hade för relation. Vi har träffats dagligen, fikat ihop, ätit mat ihop, arbetat tillsammans. Vore konstigt om jag inte kände någonting!
Jag kommer aldrig hymla om att vi inte var bästisar. Men tjejen var aldrig dum mot någon med ren illvilja, hon var bara väldigt speciell...
Malin, jag hoppas att du mår bra där du är nu och mina tankar finns idag hos dig, och hos dina söner framförallt som precis förlorat sin mamma.
Vila i frid...