Reflektioner

Jag har ju "turen" (NOT!) att ha ett jobb där jag har extremt mycket tid till tankar och funderingar. Nåt som slog mig idag är folk och deras självhävdelsebehov. Alla har vi väl det behovet någon gång, att få "måla upp" oss själva lite och framstå som en gnutta bättre än andra. Och många gånger är det kanske befogat oxå när man har presterat nåt som man är lite extra stolt över. Eller ibland kanske man bara måste hävda sig för att man behöver bekräftelse.
Men folk som måste det nästan dagligen? Vad är det ett tecken på? Är man så himla osäker på sig själv och allt det man har att man måste intala sig att det verkligen är så bra som man vill att det ska vara, och gör det lättast genom att konstant tala om det. Eller mår man så risigt i sig själv att man som "terapi" använder det som ett vapen för att slå emot allt negativt man känner?
Alla är ju så olika. Jag gör ju sällan någon hemlighet av att jag mår dåligt eller är nere. Så jag antar att det finns alla möjliga olika sätt att klara av sina dagar.
Eller så är de helt enkelt bara galet självsäkra och har det mest perfekta av liv!
Vad vet jag?