Sign of life

Ja, jo...
Jag lever fortfarande. Men mina bloggtankar gick väl sådär. Hade en genuin tanke om att jag skulle få igång bloggandet igen. Tiden räckte inte till. Hamnade i träningskoma igen. Så nu har det varit mycket motion överst på schemat.
Jag menar, herregud, det har ju börjat på att bli vår. Det innebär löpning....
Så jag har sprungit, sprungit och sprungit...tagit igen hela vintern =)
Nytt milrekord har jag skaffat mig! dryga 51 minuter. Hoppas på att få ner mig under 50 under sommaren. Det återstår att se.

Nu är jag sjuk. Det innebär på tok för mycket vila istället. Då har jag tid att plita ner några rader i min tristess. Jobbar och sliter dagtid. Ramlar ihop i sängen direkt jag kliver innanför dörren.
Är i ett sånt där mittemellanläge. Känner mig hyfsad på morgonen, för att sedan försämras under dagen till att bli utslagen när jag kommer hem.
Är således för frisk för att vara hemma men ändå för dålig för att jobba (egentligen). Det vänder nog snart...till det bättre!

Nu ska här mysas vidare och hoppas på lite sömn snart. Helgen är här på ett kick....

"In her hands he kissed the rain
And in her heart the memories will remain"

~Dare - Kiss the rain~

Kärleken till musiken

Känslan som uppstår när man får en låt som slår ut en totalt. Så där riktigt bra så man inte kan sluta lyssna. När det känns som att texten är skriven just för mig, som passar mitt liv och mina känslor för stunden.
Det är en fantastisk känsla som jag inte kan beskriva. Antar att det är min sjukt stora passion för musik och text som gör att jag blir ett med vissa låtar.
Och just nu har jag ett par sådana som går på repeat.
Och NEJ. Jag delar inte med mig av dem...
Känslan är min, bara min ;)

- Posted from my iPhone

Nygammalt

Lånade tillbaks en gammal layout, men med lite modifieringar. Kände att jag behövde förnya lite men har inte riktigt tiden att sätta mig vid photoshop och trolla ihop nåt helt nytt. Får bli en annan gång!

Helgen lider mot sitt slut. De här dagarna har gått till massa mys med familjen då jag haft feber sen i Torsdags. Inget fel i det. Tvärtom. Njuter i fulla drag. Det enda molnet på min himmel är att jag missar en jäkla massa träning. Hade sparkat igång så bra med dryga fem pass i veckan så kommer ett sånt här oförutsett avbrott. Men, jag är snart på benen igen!

Som sagt. Myst har vi gjort. Amanda hade fått låna hem "Spökis" över helgen. Någon form av maskot de har i skolan. Så i Fredags kom han hit med sin lilla resväska packad med sin dagbok. Så han har hängt med oss. Nu har vi nyss skrivit hans dagbok och förbereder han för sista natten hemma hos oss =)

Sen sist då?!
Vi började året med att köpa en hundvalp till barnen. Efter veckor av frenetiskt lusläsande av hundsidor och raser kom vi fram till något som verkade passa oss. Ju mer vi funderade så ändrades lite av våra krav efter vägen. Men i det stora hela hade vi detta:
- En familjehund som barnen kan hjälpa till med och få lära sig ta lite ansvar, rastning osv...
- Mittemellanstorlek som är behändig att handskas med. Ska kunna leka ordentligt och busa och vara med överallt utan att vara för stor och inte heller en pyttehund som blir "för ömtålig".
- Jag vill ha en löparkompis så småningom.
- Ska gilla att ta långpromenader likväl som att hänga med oss på slapparkvällarna framför tv.n.

Jag hade dock ett krav till som jag fick lov att släppa på; ville ha en korthårig ras, men hittade ingen riktigt lämplig under de övriga kriterierna vi hade. Sååå...vad blev det då?
Jo. Det blev den Engelska Coker Spanieln vid namn Charlie.
Och jag tror att jag talar för hela familjen när jag säger att ett bättre val kunde vi inte ha gjort. Han passar oss perfekt! Nu har det gått snart två månader sen han flyttade in. Han är nog den mest tillgivna och snälla hundvalp man kan tänka sig.
Han är lugn i sig själv. Älskar att ligga och mysa med oss i vardagsrummet och så länge vi ligger i soffan, ligger han oxå där. Går vi ut i trädgården för lek och bus så älskar han att spela fotboll. Hänger glatt med på en långpromenad.
Han biter inte på otillåtna saker, han älskar katten och han bangar aldrig för massa kel och pussar!
Nu är han 6 ½ månad och har så smått testat oss lite på hur han kan sätta sig lite högre än oss här i familjen. Men ett varnande finger i luften så backar han direkt och fattar att det inte funkar =)
Då charmar han om och kryper upp i knät istället. Känner mig fullkomligt nöjd med valet vi gjorde!

Mer än så orkar jag inte backa i tiden. Nu kör vi frammåt istället!

Välkomna tebax!

Wow!
Det har gått hela två månader sen jag skrev en enda rad senast! Det är ju typ...evigheter.

Kommer inte påbörja bloggandet riktigt ordentligt än. Först ska det stylas om på sidan ser jag. Och för erat veto kommer det nog förmodligen mestadels bli träningsblogg med inslag av mitt övriga liv.
Hade en träningssvacka i november/december då jag inte körde på för fullt (bara dryga 2-3 pass/vecka). Efter ett tag kom jag till insikt med varför energin var borta och har nu "åtgärdat" det och är tillbaka. Lika taggad som förr!!!
Gillar att föra blogg över träningen av den enkla anledningen att det sporrar mig ännu  mer plus att det är ett optimalt sätt för mig att kunna gå tillbaka och se vad jag pysslat med.

Så...för den det intresserar. Snart är jag tebax!

Nu vaknade min sjuka dotter så nu ska här ageras ompysslande mamma ett tag <3