Är ungefär den känslan jag bär på. Kan inte sätta ord på nåt. Allt är upp och ner. Utan att jag vill. Mot min vilja. Kämpar som en tok för att hålla humöret på topp. Men den styrkan finns snart inte längre.
Har inte sovit ordentligt. Vridit, vändit och vaknat om vartannat.
Inser att det finns ingen som verkligen, verkligen förstår. Jag kan berätta. Men vad tjänar det till när ingen kan känna den där enorma tomheten och ångesten som bara finns där?
Jag har alla skäl att vara glad och lycklig. Har en underbar familj, ett jobb att gå till, ett hus jag trivs i.
Inte konstigt att det inte går att förklara så att någon förstår, hur det känns att vissa dagar inte vilja kliva ur sängen.
För inte kan väl du må dåligt, som har allt man kan önska?
Jo, jag kan det!
Och det är ett rent helvete när depressionerna sätter in. För det finns inget som rår på dem. Man faller handlöst och utan någonstans att greppa.
Jag vet att det blir bättre. Jag har varit här förr. Men vägen dit är förbannat lång och jävligt tuff!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar